Onsdag
Usch, jag önskar verkligen att jag kunde säga att jag mår fin fint.
Men det gör jag inte -.-
Jag är sjuk, förkyld så in i helvete, vill inte vara mer sjuk, har varit det massor denna höst och varit borta från jobbet massor, vilket min chef påpekade häromdagen, och sa " vi kan ju inte stå utan en anställd så ofta som vi gör nu", och det gjorde mig både rädd och irriterad, för det är ju inte så att jag stannar hemma från jobbet för att jag tycker att det är kul. Nej, det är ju för att jag är sjuk.
Dessutom så trivs jag inte längre, alla gnäller på allt och alla och ingen är tacksam för vad man gör.
vill så jätte mycket ha ett nytt jobb, för det måste man ju ha, annars går inte ekonomin runt. Vill egentligen börja plugga, men då måste jag ta lån, och de får man ju dras med resten av livet.
Martin blir ju med av med jobbet efter jul, iofs så har han en utbildning och det kommer inte ta lång tid innan han har ett nytt jobb, men det känns som att vi deppar ihop här hemma. Jag för att jag inte trivs på mitt jobb och har ångest varje kväll innan jag somnar, och sambon för att jag mår knas och han är orolig för sitt.
Inget jobb - ingen Máni, och det vill jag ju inte heller, för han är min bebis.
Det går inte en dag utan att jag har ångest över nåt längre, även om jag inte har haft det såhär bra som jag har det nu på väldigt länge, för snutt är ju det bästa som hänt nånsin. Men jag vet inte, jag är nog inte skapt för att le
Men det gör jag inte -.-
Jag är sjuk, förkyld så in i helvete, vill inte vara mer sjuk, har varit det massor denna höst och varit borta från jobbet massor, vilket min chef påpekade häromdagen, och sa " vi kan ju inte stå utan en anställd så ofta som vi gör nu", och det gjorde mig både rädd och irriterad, för det är ju inte så att jag stannar hemma från jobbet för att jag tycker att det är kul. Nej, det är ju för att jag är sjuk.
Dessutom så trivs jag inte längre, alla gnäller på allt och alla och ingen är tacksam för vad man gör.
vill så jätte mycket ha ett nytt jobb, för det måste man ju ha, annars går inte ekonomin runt. Vill egentligen börja plugga, men då måste jag ta lån, och de får man ju dras med resten av livet.
Martin blir ju med av med jobbet efter jul, iofs så har han en utbildning och det kommer inte ta lång tid innan han har ett nytt jobb, men det känns som att vi deppar ihop här hemma. Jag för att jag inte trivs på mitt jobb och har ångest varje kväll innan jag somnar, och sambon för att jag mår knas och han är orolig för sitt.
Inget jobb - ingen Máni, och det vill jag ju inte heller, för han är min bebis.
Det går inte en dag utan att jag har ångest över nåt längre, även om jag inte har haft det såhär bra som jag har det nu på väldigt länge, för snutt är ju det bästa som hänt nånsin. Men jag vet inte, jag är nog inte skapt för att le
Kommentarer
Trackback
